15 minuter kvar
15 minuter kvar tills 1 augusti och det börjar bli mörkt ute. Det känns som när nyårsafton och man räknar in det nya året. Och så känns det varje 31 juli. Det är något speciellt med de datumet. Då kommer hösten. Iallafall till norrbotten.
Varje år. Trots att sommaren här uppe är så kort, så kort (juni, juli typ) så längtar jag till hösten endå, vid samma tidpunkt. Så på något vis... trots att vi har vinter nästan året om (känns det som!) så måste man ju gilla vintern om man nu längtar efter kyla efter max 3 mån av värme.
Jag längtar otroligt mycket efter min senapsgula halsduk att vira runt halsen och busa bland alla löv med Herman.
Snön däremot, den får vänta en stund till.
Du är unik
Vi är inte skapta för att hata. Vi är inte skapta för att hata varann. Herren skapade oss för att älska varann.
Så var glad att Du är du, det finns ingen sä unik och vacker som du. Du är ett mästerverk av herren. Var dig själv och ändra inte på dig. För det är Dig vi älskar och inte den du försöker vara eller vill vara.
Here I am, humbled by your majesty,
Covered by your grace so free.
Here I am, knowing I'm a sinful man,
Covered by the blood of the lamb.
Now I've found the greatest love of all is mine,
Since You laid down Your life,
The greatest sacrifice.
majesty, Your grace has found me just as I am
Empty handed but alive in Your hands
Here I stand humbled by the love that You give,
Forgiven so that I can forgive.
So here I stand,
Knowing that I am Your design,
Sanctified by glory and fire.
And now I've found the greatest love of all is mine,
Since You laid down Your life,
The greatest sacrife.
things change
Tänk hur fort allting ändras. Oavsett om vi väntat i 9 månader och man TROR att man förberett sig väl, så har man ingen aning vad som verkligen väntar en.
De första veckorna fick jag pumpa ur med bröstpump , och för hand, varje gång han skulle äta. En gång i timmen och ibland varannan timme. (då han va hungrig). Pga kejsarsnittet och en svag kille orkade han inte äta så mycket han ville.
Barnläkarna på BB berättade gång på gång att de finns fina ersättningar att ge istället för att amma. Detta gjorde mig väldigt arg, för allt jag ville var att amma min son, vilket inte funkade på sjukhuset alls.
Men vi gav inte upp. Så fort vi kom hem tränade vi och tränade , dagarna långa. Våran fina blev starkare och orkade amma mer och mer.
När trollet kom till världen så vägde han 4100 g och var 54cm lång. Han kunde alltså inte ha strl 50...
Idag är våran fina 1 månad och har 62 på bodys och 56 på byxor.
Och tacka vett ja träning för nu ammar han som han ska :')
När inget går som man tänkt det (22/6-13)
8 dagar över tiden krävdes det för att vårat lilla knytte skulle komma ut. Några timmar efter midsommarafton kom Han ut, lille Herman.
Allting började med att vi skulle gå ur bilen. Det var midsommarafton och vi var på hägnan. Klockan var kring 13 och vi skulle fira midsommar där. Fick en sammandragning som hette duga. Vad var de där? Men jag som aldrig vill hoppas på för mycket tänkte bara: "ÄSCH, jag inbillar mig bara, he går över!!!"
Dessa sammandragningar som jag aldrig haft tidigare kom va 10e minut under hela tiden vi var på Hägnan... så de fanns ju inte mycket annat att tänka på än lilla bebisen. Men vi kämpade vidare och klockan slog 3 och det var ju samma sak än. Tillslut blev jag så trött att vi fick fara hem.
Dessa sammandragningar som jag aldrig haft tidigare kom va 10e minut under hela tiden vi var på Hägnan... så de fanns ju inte mycket annat att tänka på än lilla bebisen. Men vi kämpade vidare och klockan slog 3 och det var ju samma sak än. Tillslut blev jag så trött att vi fick fara hem.
Hemma så gjorde vi midsommarkransar och plockade blommor. Vi åt middag och såg film. Dessa sammandragningar var fortfarande var 10-6e minut. Klockan blev 20 men jag vägrade ringa förlossningen. Ville ju inte verka jobbig för dem.
Ludvig ringde endå och såklart ville de ju prata med mig sedan. De frågade hur jag mådde och de kom fram till att de kan dröja några dagar innan något verkligen händer. De ville att jag skulle vänta tills vattnet gick.
SOM JAG SA! tänkte jag. Det var ju bara inbillning alltihop. Kritisk som jag var hade jag "2 veckor övertid" i tankarna hela tiden.
Klockan slog tillslut 23:30 och vi hade lagt oss. PLötsligt var dessa sammandragningar väldigt starka tyckte jag.
Men som vanligt: "bara inbillning, nu yrar ja i sömnen"
Men inte det. Kort efter så gick vattnet.
Men inte det. Kort efter så gick vattnet.
Jag vågade knappt röra mig. Så ludvig fick hämta telefonen och vi ringde till förlossningen igen. De ville jag skulle komma in inom 2h eftersom vi gått över tiden såpass länge.
Vi åkte på en gång och till sunderbyn hade jag då fått 3-4 värkar och det är endast 15 min dit.
Någonstans under detta monent tänkte jag; jaha så detta ska gå fort? spännande.
Men det gjorde det inte. Midsommarafton och det var fullt på BB och förlossningen. Självklart...
Vi fick kolla CTG kurvan på förlossningen och konstaterade att de såg bra ut och att jag kunde flyttas till BB eftersom det var ont om plats. Där var jag och Ludvig till morgonen, kring 8-9. Vi fick kämpa oss genom dessa värkar som kom så tätt och gjorde så ont.
Att komma till förlossningen var en lättnad, fick då lustgas. SÅ SJUKT SKUMT! man hamnade i en annan värld. När man skulle prata hörde man sig själv, prata i slowmotion.
Läskigt, men de hjälpte, de tog topparna fr värkarna. Det var väldigt skönt efter 9 timmar med värkar.
Vid 10:30 fick jag nog. Det gick ju inte att uthärda mer. Så det blev epidural (jag som tänkt försöka klara detta utan smärtlindring...) och när den var ditsatt vid 11 så skulle det ta ca 20 min innan den verkade. Vid halv 12 så kände ja hur höfterna typ domnade bort, gode läskigt! Jag kände värkarna men det var inte alls på samma sätt. Efter de gick allting ruskigt fort.
Med epidural och lustgas var jag i en helt annan värld och kring 11.45 så var jag endast öppen 5cm. (Hade 5 kvar... kunde ta 12h till...)
Pulsen på vår lille krabat (som var en flicka på RUL) sjönk under värkarna plötsligt så de blev akut kejsarsnitt. På 10 min låg jag på OP bordet nedsövd.
KOmmer ihåg hur de plötsligt säger att det blir snitt för att pulsen på knyttet sjunker. I panik så ropar jag varför men fick inte mycket till svar. Lsangar kopplas ur och Ludvig fick inte följa med. Mycket jobbigt.
Sedan kommer jag ihåg hur jag kommer in på OP, ser läkare överallt och att någon lägger en mask över mig. Sedan kommer jag inte ihåg mer.
Vaknar upp på POST OP. Vår lille krabat kom ut 12.20 men jag fick vänta många timmar innan jag fick träffa vårt barn och Ludvig.
Där fick jag ligga ensam och vänta, drogad av all morfin.
De kom ju aldrig. Jag ville ha honom/henne på min bröst men icke de.
De kom ju aldrig. Jag ville ha honom/henne på min bröst men icke de.
Sedan efter lång väntan kom de ner till mig och bakom all smärtlindring såg jag en gråtande Ludvig och en blå NLL filt och en svart kaluffs.
"Det är en pojke!!!!!!!!" var det första jag hörde.
Inombords skrattar jag högt. De var ju det jag visste. Under hela graviditeten visste jag ju, de var en pojke.
RUL hade fel. ALLA dessa klänningar fick packas ihop och läggas på vinden.
Det var en liten Herman som vi fick. Underbara hemme.
Kring 6 fick jag komma upp till BB... de hade glömt mig nere på post op berättade personalen där.
Herman hade inte fått någon mat. Tillslut hade han somnat av utmattning och orkade inte äta när jag väl kom till BB.
Så amningen kom segt igång.
Lillens blodsocker sjönk och han var inte alls fin, han var blå. Så han fick ersättning och vi fick stanna några dagar extra. Att se han så svag var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Grattis fikat fick vi några dagar senare eftersom de också glömdes. De glömde även fråga oss om webbisar.
Mycket glömdes och vi fick åka hem nästan 5 dagar senare.
Väl hemma, så skönt.
Jag som verkligen ville klara detta utan smärtlindring och inte ha kejsarsnitt. Ville ju verkligen vara med om allt. Nu kändes det som jag hoppat över det bästa, få känna denna olidliga smärta och plötsligt få vårt barn till bröstet.
Oavsett vad som glömdes, hur jobbigt det än var och att inget gick som jag hoppats på... Att bli mamma är det bästa som hänt mig. Vi fick våran skatt. Finns ju inget finare :')
Lyckan våran går inte att beskriva i ord. Vi är välsignade.
Lyckan våran går inte att beskriva i ord. Vi är välsignade.
+6
+6.
Ingen bebis än så länge. Var är du lillevän?
Imorgon är det midsommar och helgen planeras att spenderas i Hägnan iår. Eftersom att fara och fiska i urskogarna inte är ett alternativ när de är flera timmar till närmaste sjukhus om bebbo skulle få för sig att komma ut. Sen på lördagen blir det Arnemark , som vanligt, underbart!
Få se om vi tar oss dit... På något sätt känns det som ett vi inte kommer bli föräldrar nästa vecka heller.
I skämt och sido har jag i flera månader sagt; "kommer säkert gå över 2 veckor.."
Någonstans i hjärtat känns de som att jag har rätt och hittills verkar det ju som att jag har det...
Och nästa fredag är det de berömda v 42 (41+6) och då kanske det blir igångsättning.
Nåja, en dag i taget! Fast varje dag över 14 juni känns som en evighet. Tiden har aldrig gått så här sakta förut! Det gör det inte bättre att min fina gubbe jobbar, då går ju tiden mer långsamt. Han har en fin förmåga att få tiden springa iväg väldigt fort. Mitt fina knas.
"All välsignelse du ger mig tackar jag dig för. Amen"
______________________________________________________________________
♥
Hatet
Som jag skrev tidigare är jag kritisk till att köpa kläder på internet. Och tack och lov förekommer detta fenomen mest på internet butiker, enligt mig! Har kanske inte kollat så noga?
Iallafall. Idag riktar jag mitt hat till dessa "one size" kläder. Vad är de för stil? Ett ideal vi ska följa alltså. Jaha de är så där jag ska se ut!
Men hallå.
Här har vi en tröja som kommer fr Modekungen. Ett företag där mestadels av kläderna har ett val när de gäller strl. ONE SIZE.
För de första kan jag göra en likadan tröja hemma, så att betala 350 för denna och sedan 100 i frakt.. COMEONNNNN!
Med eller utan gravidhull skulle detta bli en magtröja på mig.
Och även om jag så hade likadan kropp som denna modell hade den endå blivit för liten för mig!
Vi alla tycker olika men de här med one size på kläder gillar jag inte. De är som att de i smyg säger; " så här bör du se ut för att kunna bära tröjan "
Den här tröjan var inte ens oversized!
Ogilla!
-
Efter 2 år är smärtan densamma
Smärtan är outhärdlig, fortfarande. 2 år senare och de gör fortfarande lika ont. Det här var ju något jag var beredd på dagen jag tog emot honom. Den här känslan måste varje hästägare gå igenom. Men det är ju något man blundar för. Sjuk eller inte så kommer dagen då man måste skiljas åt. Inte tusan visste jag att det var så här det skulle kännas!
Jag har haft olika djur, marsvin, hund, kanin, häst etc men inget är som att äga en häst. Ingenting liknar den smärta när man förlorar en häst - Som att förlora en vän. När jag tog emot min vän för ca 7 år sedan så visste jag redan då att travet var ju inget för david, hans ben orkade inte med. Så att han inte hade många år kvar det visste jag redan då, men det var inget jag ville se. Det var som att leva med en bästa vän som fått beskedet obotlig cancer. Att de fanns ett slutdatum ristat i tiden, ett datum alldeles för tidigt.
Tack och lov, så att bli ridhäst var det bästa som kunde hända min vän. Hans ben blev bättre och de där slutdatumet flyttades fram och man glömde bort för en stund vad som en dag väntade. Men hans ben skulle ju inte hålla för evigt, och han var ju inte ung, och blev inte yngre. Att få chansen att hjälpa en vän som ingen ville ha. En travare som "gjort sitt" - är obeskrivlig. Han var ingen stjärna på banan. Och bland halvbloden i ridhuset var han heller ingen stjärna. Han såg ju inte ut som dem. Men han kunde, och han ville, och han gjorde allt i vad som stod i hans makt, och tamefan han lyckades!!
Mycket tack vare lotta träning (centrerad ridning), tålamod och en underbar malin så blev min fina vän som >hade hoppet ute< en fantastisk ridhäst. För er som skall få en bild om vad som skett på dessa år, när han kom till mig kunde jag ej sitta på hans rygg. Han kunde ej stå still, stressen och paniken han levde i syntes på långa vägar. Att springa snabbt och prestera var ju de han skulle göra, men inte kunde. Och för en vän som alltid gjorde sitt bästa och ALDRIG trotsade dig så blev detta smärtsamt att se. På banan som travhäst hade han ont i benen och även i hjärta, i sorg att han ej var nog bra. Stressen gjorde allting värre och slutdatumet kröp närmare.
När jag sökte häst. Sökte jag efter en typisk "ridskolehäst" , en lugn, äldre läromästare, där vi kunde trampa lugnt i skogen. En lagomt fet häst i sina bästa år. Sen kom david. En smal, snabb häst som ärligt talat, kunde ingenting utom att trava framåt väldigt snabbt. Och hur de kom sig att jag och min mor var övertygade om att "han ska vi ha" , förstår jag ej än idag. Han blev vår och de var de bästa som kunde hända både mig och david. Under en hel sommar kämpade jag och min mor med att få david lugn. Förstå att nu kan du andas ut, nu kan du vara dig själv. Det finns ingenting att stressa till. Det tog tid. Men för varje minut som vi berömde honom, för att ta ett steg till istället för att hoppa över ett, Så kunde han andas ut.
När han såg på en med lugna ögon och med den tacksamhet han försökte säga så var man himla lycklig! Från att ej kunnat gå någonstans utan att "springa fram" (trots ledare) till att galloppera "rätt" - barbacka i skogen på halvt långa tyglar är den dramatiska förändring jag vill förmedla till er. Att finna lugnet var det som behövdes, mer än så går ej att beskriva i ord.
Att se honom i en grön hage, lycklig av att få äta hur mycket han vill är en himla fin känsla. Och att få se honom galloppera fritt istället för att "trava som en travare gör" tillåmed i hagen, ja den känslan går ju inte att beskriva.
Jag vore egoistisk om jag ej kunnat ge david de liv han förtjänat. Det känns ungefär som att han varit millitär och tjänat för Sverige och att ta hand om en skadad soldat hans sista tid i livet, var det minsta jag kunde göra.
Men när dagen kom och han inte längre fanns i mitt liv så dog en liten del av mig också. Det sägs ju att tiden läker alla sår, men när det är äkta kärlek så läker inte såret. Man bara lär sig att leva med smärtan. Men jag vet, att den dagen då jag blir gammal och vandrar med Gud så kommer han finnas där. Jag kommer få se min soldat springa på de evigt gröna ängarna tillsammans med Herren. Och då jag ska se honom galloppera till mig istället för att trava.
Nästan varje gång vi är ute med bilen så vill ludvig fara till närmaste hage och se på hästar. " Vi måste köpa häst snart" Detta glädjer mig oerhört, men tanken på att ha häst igen, skrämmer mig. Jag kommer desperat att söka efter en kopia på lilla david. Men han var unik precis som alla andra här på jorden. Att hitta en till vän kan jag idag överväga. Men tanken på att finna en till så fin vän och veta, att en dag ska vi skiljas åt, får mig att backa. Men detta hör till livet. Varje början har ett slut, här på jorden. Men jag är inte längre rädd för den känslan. Hos herren vi en dag möts.
Men idag vet jag, att nästa häst vi köper kommer vara en tapper krigare, i hoppet om att någon skall se denne för den tappre krigare han/hon varit. En vän som söker lite kärlek i hoppet om att bli accepterad över att inte vara bäst. I mitt hjärta är man bäst om det är kärlek man ger och inte endast de "vackra stegen på banan och får fina priser". Tillsammans växer man, tillochmed häst och ägare, vän till vän.
"När man älskar någon finns dem i ens hjärta förevigt"
- Björnbröder
Denna video är då nästan 2 år gammal men det spelar ingen roll för de är bland de sista minnena jag har från David och de kan ingen ta ifrån mig.
Så här såg han ut när han kom till oss:
Det gör ont i mammahjärtat att se han så här.
________________________________________________________________
Ett litet budskap
Känns som ett litet budskap från herren. Kan inte undgå att skratta.
Gud har humor.
inredning
Det ska vara ljust och vitt, men färgglatt. Fin beskrivning, jajjamen!
Här kommer lite bilder hur det ser ut hos oss just nu...
Inte mycket att komma med
v41. Alla gravida som gått över, vet hur den känslan känns.
Nej jag har inte mycket spännande att komma med. Dagarna går så fruktansvärt långsamt. Snart har jag gått över 3 dagar. Hurra.
Om så vore, att jag kunde göra saker, iallafall gå runt kvarteret. Men neej. Tidigare idag gjorde jag ett desperat försök. (var så less på att sitta still så för några sekunder ville jag glömma foglossningen)
Efter att ha gått förbi brevlådan sa kroppen stopp men jag fortsatte, halvt springande. Ner för backen till tunneln (100m fr huset?) och där fick jag sedan sätta mig på gatan. Några cyklister for förbi och de måste ha sett väldigt roligt ut. En andfådd flodhäst sittandes på asfalten och böla för sig själv. Ja det var synd om mig! oboy vilken vacker syn de måste ha skådat. Efter att ha tagit mig upp på benen tog det sedan 25 min att gå hem. Kroppen sa nej, men där kunde ju inte jag sitta.
Nu däremot är jag halvt sängliggande. Well done.
På torsdag ska vi till barnmorskan om bebbe inte kommit ut. Och tar jag mig till barnmorskan ska jag begära hinnsvepning! Nu får det vara nog.
Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.
oh dear deer, u gotta love asos
Kritisk som jag är till att köpa kläder på internet, kommer nu här en hyllning till Asos. Oh my.
För en trogen klänning älskare är Asos rätta sidan för dig. BRA PRISER och det finns hur många klänningar som helst att köpa, året om, till vintage stuk. Love love love love.
Inte nog med det har UK inte samma mode som Sverige. Kort korta klänningar där man visar det mesta om vinden säger hej eller om du böjer dig ner. Nej för asos har blåssäkra klänningar där man kan gå utan leggings, för klänningarna räcker till knäna!
Ett plus till.
De går lika fort att beställa fr asos som att få hem ngt från nelly, om inte snabbare. De skriver ett datum när paketet ska vara framme (i brevlådan tillåmed!!) och varje gång har det kommit fram tidigare. Observera, vi bor i norrbotten (!)
om så ett plus till....
fri frakt, även till SV!
Idag kom 2 klänningar hem och som vanligt, hur fina som helst. De här 2 är bara nåågra av alla klänningar som kommer fr min favvis sida!
Varje början har ett slut
Med en hemsk foglossning de sista 5 månaderna gjorde det svårt att hänga med i vardagen/skolan men jag gav inte upp. Tanken på att missa en enda skoldag fick mig arg.
Och jag hade fast beslutat mig att bebis inte skulle komma innan studenten, och de gjorde hon/han inte heller.
Känner mig oerhört glad att allt gick så bra. Fick hyffsade betyg, Gick ut med 11 mvg, 9 vg och sen 5 g!
g i matte A och B, i idrott och i engelska A och B.
Med foglossning och enorm mage, med massa annat plugg och en trött gravidhjärna så lyckades jag på något underligt vis ta körkort också, helt plötsligt, med magen i vädret!
Lyckades göra ett bra projektarbete som jag är så nöjd med. Under någon månad var vi på Bergbacka demensboende, 10 ggr i cirka 5h/ gång på fritiden. Vi ville se om lite extra personal och tid med de dementa kunde göra skillnad, och såklart gjorde de det. Saknar dessa fina människor, både personal och boende för idag finns inte Bergbacka kvar. Alla är idag på olika ställen då kommunen valt att stänga ett boende som fått pris för bästa demensboende. Hur tänker dem?
Demens boenden är idag sällsynta. Med få platser och extra kompetens och erfarenhet just för dessa människor med dessa sjukdomar.
Vi fick iallafall förgylla deras vardag och jag minns så väl den dagen vi plockade bär tillsammans, det är en dag jag aldrig kommer att glömma, de var så lyckliga.
__________________________________________________________________
Med fina betyg på alla praktikplatser jag varit på under dessa år, gör att jag vet vad jag vill göra i framtiden.
Och min senaste praktikplats saknar jag oerhört mycket, där hade jag så roligt och fick lära mig så mycket nytt.
Men varje början har ett slut och även denna tid på Björknäs, som allt annat.
Med fina klasskamrater och lärare så är det en sorg i hjärtat att ta farväl, för den tiden kommer aldrig tillbaka och de är nu livet börjar.
Vart i världen skall nu livet föra mig, ludvig och vårat lilla knytte?
Vem vet.
14 juni
Och så var det 14 juni. De där måldatumet, som vi väntat på så länge. Ganska häftig känsla endå att nu är det klart, nu borde knyttet komma till världen när som helst och det kan inte dröja mer än 3 veckor till. (positiv i den desperata längtan)
Idag ska jag bland annat göra en receptbok. Samla våra recept och göra en fin bok av det, helt enkelt, haha. Sen ska jag nog äventyra mig med elin till lule och gå på pride festivalen. (kom ut bebis?!)
