När inget går som man tänkt det (22/6-13)
8 dagar över tiden krävdes det för att vårat lilla knytte skulle komma ut. Några timmar efter midsommarafton kom Han ut, lille Herman.
Allting började med att vi skulle gå ur bilen. Det var midsommarafton och vi var på hägnan. Klockan var kring 13 och vi skulle fira midsommar där. Fick en sammandragning som hette duga. Vad var de där? Men jag som aldrig vill hoppas på för mycket tänkte bara: "ÄSCH, jag inbillar mig bara, he går över!!!"
Dessa sammandragningar som jag aldrig haft tidigare kom va 10e minut under hela tiden vi var på Hägnan... så de fanns ju inte mycket annat att tänka på än lilla bebisen. Men vi kämpade vidare och klockan slog 3 och det var ju samma sak än. Tillslut blev jag så trött att vi fick fara hem.
Dessa sammandragningar som jag aldrig haft tidigare kom va 10e minut under hela tiden vi var på Hägnan... så de fanns ju inte mycket annat att tänka på än lilla bebisen. Men vi kämpade vidare och klockan slog 3 och det var ju samma sak än. Tillslut blev jag så trött att vi fick fara hem.
Hemma så gjorde vi midsommarkransar och plockade blommor. Vi åt middag och såg film. Dessa sammandragningar var fortfarande var 10-6e minut. Klockan blev 20 men jag vägrade ringa förlossningen. Ville ju inte verka jobbig för dem.
Ludvig ringde endå och såklart ville de ju prata med mig sedan. De frågade hur jag mådde och de kom fram till att de kan dröja några dagar innan något verkligen händer. De ville att jag skulle vänta tills vattnet gick.
SOM JAG SA! tänkte jag. Det var ju bara inbillning alltihop. Kritisk som jag var hade jag "2 veckor övertid" i tankarna hela tiden.
Klockan slog tillslut 23:30 och vi hade lagt oss. PLötsligt var dessa sammandragningar väldigt starka tyckte jag.
Men som vanligt: "bara inbillning, nu yrar ja i sömnen"
Men inte det. Kort efter så gick vattnet.
Men inte det. Kort efter så gick vattnet.
Jag vågade knappt röra mig. Så ludvig fick hämta telefonen och vi ringde till förlossningen igen. De ville jag skulle komma in inom 2h eftersom vi gått över tiden såpass länge.
Vi åkte på en gång och till sunderbyn hade jag då fått 3-4 värkar och det är endast 15 min dit.
Någonstans under detta monent tänkte jag; jaha så detta ska gå fort? spännande.
Men det gjorde det inte. Midsommarafton och det var fullt på BB och förlossningen. Självklart...
Vi fick kolla CTG kurvan på förlossningen och konstaterade att de såg bra ut och att jag kunde flyttas till BB eftersom det var ont om plats. Där var jag och Ludvig till morgonen, kring 8-9. Vi fick kämpa oss genom dessa värkar som kom så tätt och gjorde så ont.
Att komma till förlossningen var en lättnad, fick då lustgas. SÅ SJUKT SKUMT! man hamnade i en annan värld. När man skulle prata hörde man sig själv, prata i slowmotion.
Läskigt, men de hjälpte, de tog topparna fr värkarna. Det var väldigt skönt efter 9 timmar med värkar.
Vid 10:30 fick jag nog. Det gick ju inte att uthärda mer. Så det blev epidural (jag som tänkt försöka klara detta utan smärtlindring...) och när den var ditsatt vid 11 så skulle det ta ca 20 min innan den verkade. Vid halv 12 så kände ja hur höfterna typ domnade bort, gode läskigt! Jag kände värkarna men det var inte alls på samma sätt. Efter de gick allting ruskigt fort.
Med epidural och lustgas var jag i en helt annan värld och kring 11.45 så var jag endast öppen 5cm. (Hade 5 kvar... kunde ta 12h till...)
Pulsen på vår lille krabat (som var en flicka på RUL) sjönk under värkarna plötsligt så de blev akut kejsarsnitt. På 10 min låg jag på OP bordet nedsövd.
KOmmer ihåg hur de plötsligt säger att det blir snitt för att pulsen på knyttet sjunker. I panik så ropar jag varför men fick inte mycket till svar. Lsangar kopplas ur och Ludvig fick inte följa med. Mycket jobbigt.
Sedan kommer jag ihåg hur jag kommer in på OP, ser läkare överallt och att någon lägger en mask över mig. Sedan kommer jag inte ihåg mer.
Vaknar upp på POST OP. Vår lille krabat kom ut 12.20 men jag fick vänta många timmar innan jag fick träffa vårt barn och Ludvig.
Där fick jag ligga ensam och vänta, drogad av all morfin.
De kom ju aldrig. Jag ville ha honom/henne på min bröst men icke de.
De kom ju aldrig. Jag ville ha honom/henne på min bröst men icke de.
Sedan efter lång väntan kom de ner till mig och bakom all smärtlindring såg jag en gråtande Ludvig och en blå NLL filt och en svart kaluffs.
"Det är en pojke!!!!!!!!" var det första jag hörde.
Inombords skrattar jag högt. De var ju det jag visste. Under hela graviditeten visste jag ju, de var en pojke.
RUL hade fel. ALLA dessa klänningar fick packas ihop och läggas på vinden.
Det var en liten Herman som vi fick. Underbara hemme.
Kring 6 fick jag komma upp till BB... de hade glömt mig nere på post op berättade personalen där.
Herman hade inte fått någon mat. Tillslut hade han somnat av utmattning och orkade inte äta när jag väl kom till BB.
Så amningen kom segt igång.
Lillens blodsocker sjönk och han var inte alls fin, han var blå. Så han fick ersättning och vi fick stanna några dagar extra. Att se han så svag var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Grattis fikat fick vi några dagar senare eftersom de också glömdes. De glömde även fråga oss om webbisar.
Mycket glömdes och vi fick åka hem nästan 5 dagar senare.
Väl hemma, så skönt.
Jag som verkligen ville klara detta utan smärtlindring och inte ha kejsarsnitt. Ville ju verkligen vara med om allt. Nu kändes det som jag hoppat över det bästa, få känna denna olidliga smärta och plötsligt få vårt barn till bröstet.
Oavsett vad som glömdes, hur jobbigt det än var och att inget gick som jag hoppats på... Att bli mamma är det bästa som hänt mig. Vi fick våran skatt. Finns ju inget finare :')
Lyckan våran går inte att beskriva i ord. Vi är välsignade.
Lyckan våran går inte att beskriva i ord. Vi är välsignade.
Kommentarer
Annik säger:
guu så fint skrivet, sjukt underbart att läsa! vilken känsla alltså :')
Trackback