Efter 2 år är smärtan densamma
Smärtan är outhärdlig, fortfarande. 2 år senare och de gör fortfarande lika ont. Det här var ju något jag var beredd på dagen jag tog emot honom. Den här känslan måste varje hästägare gå igenom. Men det är ju något man blundar för. Sjuk eller inte så kommer dagen då man måste skiljas åt. Inte tusan visste jag att det var så här det skulle kännas!
Jag har haft olika djur, marsvin, hund, kanin, häst etc men inget är som att äga en häst. Ingenting liknar den smärta när man förlorar en häst - Som att förlora en vän. När jag tog emot min vän för ca 7 år sedan så visste jag redan då att travet var ju inget för david, hans ben orkade inte med. Så att han inte hade många år kvar det visste jag redan då, men det var inget jag ville se. Det var som att leva med en bästa vän som fått beskedet obotlig cancer. Att de fanns ett slutdatum ristat i tiden, ett datum alldeles för tidigt.
Tack och lov, så att bli ridhäst var det bästa som kunde hända min vän. Hans ben blev bättre och de där slutdatumet flyttades fram och man glömde bort för en stund vad som en dag väntade. Men hans ben skulle ju inte hålla för evigt, och han var ju inte ung, och blev inte yngre. Att få chansen att hjälpa en vän som ingen ville ha. En travare som "gjort sitt" - är obeskrivlig. Han var ingen stjärna på banan. Och bland halvbloden i ridhuset var han heller ingen stjärna. Han såg ju inte ut som dem. Men han kunde, och han ville, och han gjorde allt i vad som stod i hans makt, och tamefan han lyckades!!
Mycket tack vare lotta träning (centrerad ridning), tålamod och en underbar malin så blev min fina vän som >hade hoppet ute< en fantastisk ridhäst. För er som skall få en bild om vad som skett på dessa år, när han kom till mig kunde jag ej sitta på hans rygg. Han kunde ej stå still, stressen och paniken han levde i syntes på långa vägar. Att springa snabbt och prestera var ju de han skulle göra, men inte kunde. Och för en vän som alltid gjorde sitt bästa och ALDRIG trotsade dig så blev detta smärtsamt att se. På banan som travhäst hade han ont i benen och även i hjärta, i sorg att han ej var nog bra. Stressen gjorde allting värre och slutdatumet kröp närmare.
När jag sökte häst. Sökte jag efter en typisk "ridskolehäst" , en lugn, äldre läromästare, där vi kunde trampa lugnt i skogen. En lagomt fet häst i sina bästa år. Sen kom david. En smal, snabb häst som ärligt talat, kunde ingenting utom att trava framåt väldigt snabbt. Och hur de kom sig att jag och min mor var övertygade om att "han ska vi ha" , förstår jag ej än idag. Han blev vår och de var de bästa som kunde hända både mig och david. Under en hel sommar kämpade jag och min mor med att få david lugn. Förstå att nu kan du andas ut, nu kan du vara dig själv. Det finns ingenting att stressa till. Det tog tid. Men för varje minut som vi berömde honom, för att ta ett steg till istället för att hoppa över ett, Så kunde han andas ut.
När han såg på en med lugna ögon och med den tacksamhet han försökte säga så var man himla lycklig! Från att ej kunnat gå någonstans utan att "springa fram" (trots ledare) till att galloppera "rätt" - barbacka i skogen på halvt långa tyglar är den dramatiska förändring jag vill förmedla till er. Att finna lugnet var det som behövdes, mer än så går ej att beskriva i ord.
Att se honom i en grön hage, lycklig av att få äta hur mycket han vill är en himla fin känsla. Och att få se honom galloppera fritt istället för att "trava som en travare gör" tillåmed i hagen, ja den känslan går ju inte att beskriva.
Jag vore egoistisk om jag ej kunnat ge david de liv han förtjänat. Det känns ungefär som att han varit millitär och tjänat för Sverige och att ta hand om en skadad soldat hans sista tid i livet, var det minsta jag kunde göra.
Men när dagen kom och han inte längre fanns i mitt liv så dog en liten del av mig också. Det sägs ju att tiden läker alla sår, men när det är äkta kärlek så läker inte såret. Man bara lär sig att leva med smärtan. Men jag vet, att den dagen då jag blir gammal och vandrar med Gud så kommer han finnas där. Jag kommer få se min soldat springa på de evigt gröna ängarna tillsammans med Herren. Och då jag ska se honom galloppera till mig istället för att trava.
Nästan varje gång vi är ute med bilen så vill ludvig fara till närmaste hage och se på hästar. " Vi måste köpa häst snart" Detta glädjer mig oerhört, men tanken på att ha häst igen, skrämmer mig. Jag kommer desperat att söka efter en kopia på lilla david. Men han var unik precis som alla andra här på jorden. Att hitta en till vän kan jag idag överväga. Men tanken på att finna en till så fin vän och veta, att en dag ska vi skiljas åt, får mig att backa. Men detta hör till livet. Varje början har ett slut, här på jorden. Men jag är inte längre rädd för den känslan. Hos herren vi en dag möts.
Men idag vet jag, att nästa häst vi köper kommer vara en tapper krigare, i hoppet om att någon skall se denne för den tappre krigare han/hon varit. En vän som söker lite kärlek i hoppet om att bli accepterad över att inte vara bäst. I mitt hjärta är man bäst om det är kärlek man ger och inte endast de "vackra stegen på banan och får fina priser". Tillsammans växer man, tillochmed häst och ägare, vän till vän.
"När man älskar någon finns dem i ens hjärta förevigt"
- Björnbröder
Denna video är då nästan 2 år gammal men det spelar ingen roll för de är bland de sista minnena jag har från David och de kan ingen ta ifrån mig.
Så här såg han ut när han kom till oss:
Det gör ont i mammahjärtat att se han så här.
________________________________________________________________
Kommentarer
Trackback