+6
+6.
Ingen bebis än så länge. Var är du lillevän?
Imorgon är det midsommar och helgen planeras att spenderas i Hägnan iår. Eftersom att fara och fiska i urskogarna inte är ett alternativ när de är flera timmar till närmaste sjukhus om bebbo skulle få för sig att komma ut. Sen på lördagen blir det Arnemark , som vanligt, underbart!
Få se om vi tar oss dit... På något sätt känns det som ett vi inte kommer bli föräldrar nästa vecka heller.
I skämt och sido har jag i flera månader sagt; "kommer säkert gå över 2 veckor.."
Någonstans i hjärtat känns de som att jag har rätt och hittills verkar det ju som att jag har det...
Och nästa fredag är det de berömda v 42 (41+6) och då kanske det blir igångsättning.
Nåja, en dag i taget! Fast varje dag över 14 juni känns som en evighet. Tiden har aldrig gått så här sakta förut! Det gör det inte bättre att min fina gubbe jobbar, då går ju tiden mer långsamt. Han har en fin förmåga att få tiden springa iväg väldigt fort. Mitt fina knas.
"All välsignelse du ger mig tackar jag dig för. Amen"
______________________________________________________________________
♥
Hatet
Som jag skrev tidigare är jag kritisk till att köpa kläder på internet. Och tack och lov förekommer detta fenomen mest på internet butiker, enligt mig! Har kanske inte kollat så noga?
Iallafall. Idag riktar jag mitt hat till dessa "one size" kläder. Vad är de för stil? Ett ideal vi ska följa alltså. Jaha de är så där jag ska se ut!
Men hallå.
Här har vi en tröja som kommer fr Modekungen. Ett företag där mestadels av kläderna har ett val när de gäller strl. ONE SIZE.
För de första kan jag göra en likadan tröja hemma, så att betala 350 för denna och sedan 100 i frakt.. COMEONNNNN!
Med eller utan gravidhull skulle detta bli en magtröja på mig.
Och även om jag så hade likadan kropp som denna modell hade den endå blivit för liten för mig!
Vi alla tycker olika men de här med one size på kläder gillar jag inte. De är som att de i smyg säger; " så här bör du se ut för att kunna bära tröjan "
Den här tröjan var inte ens oversized!
Ogilla!
-
Efter 2 år är smärtan densamma
Smärtan är outhärdlig, fortfarande. 2 år senare och de gör fortfarande lika ont. Det här var ju något jag var beredd på dagen jag tog emot honom. Den här känslan måste varje hästägare gå igenom. Men det är ju något man blundar för. Sjuk eller inte så kommer dagen då man måste skiljas åt. Inte tusan visste jag att det var så här det skulle kännas!
Jag har haft olika djur, marsvin, hund, kanin, häst etc men inget är som att äga en häst. Ingenting liknar den smärta när man förlorar en häst - Som att förlora en vän. När jag tog emot min vän för ca 7 år sedan så visste jag redan då att travet var ju inget för david, hans ben orkade inte med. Så att han inte hade många år kvar det visste jag redan då, men det var inget jag ville se. Det var som att leva med en bästa vän som fått beskedet obotlig cancer. Att de fanns ett slutdatum ristat i tiden, ett datum alldeles för tidigt.
Tack och lov, så att bli ridhäst var det bästa som kunde hända min vän. Hans ben blev bättre och de där slutdatumet flyttades fram och man glömde bort för en stund vad som en dag väntade. Men hans ben skulle ju inte hålla för evigt, och han var ju inte ung, och blev inte yngre. Att få chansen att hjälpa en vän som ingen ville ha. En travare som "gjort sitt" - är obeskrivlig. Han var ingen stjärna på banan. Och bland halvbloden i ridhuset var han heller ingen stjärna. Han såg ju inte ut som dem. Men han kunde, och han ville, och han gjorde allt i vad som stod i hans makt, och tamefan han lyckades!!
Mycket tack vare lotta träning (centrerad ridning), tålamod och en underbar malin så blev min fina vän som >hade hoppet ute< en fantastisk ridhäst. För er som skall få en bild om vad som skett på dessa år, när han kom till mig kunde jag ej sitta på hans rygg. Han kunde ej stå still, stressen och paniken han levde i syntes på långa vägar. Att springa snabbt och prestera var ju de han skulle göra, men inte kunde. Och för en vän som alltid gjorde sitt bästa och ALDRIG trotsade dig så blev detta smärtsamt att se. På banan som travhäst hade han ont i benen och även i hjärta, i sorg att han ej var nog bra. Stressen gjorde allting värre och slutdatumet kröp närmare.
När jag sökte häst. Sökte jag efter en typisk "ridskolehäst" , en lugn, äldre läromästare, där vi kunde trampa lugnt i skogen. En lagomt fet häst i sina bästa år. Sen kom david. En smal, snabb häst som ärligt talat, kunde ingenting utom att trava framåt väldigt snabbt. Och hur de kom sig att jag och min mor var övertygade om att "han ska vi ha" , förstår jag ej än idag. Han blev vår och de var de bästa som kunde hända både mig och david. Under en hel sommar kämpade jag och min mor med att få david lugn. Förstå att nu kan du andas ut, nu kan du vara dig själv. Det finns ingenting att stressa till. Det tog tid. Men för varje minut som vi berömde honom, för att ta ett steg till istället för att hoppa över ett, Så kunde han andas ut.
När han såg på en med lugna ögon och med den tacksamhet han försökte säga så var man himla lycklig! Från att ej kunnat gå någonstans utan att "springa fram" (trots ledare) till att galloppera "rätt" - barbacka i skogen på halvt långa tyglar är den dramatiska förändring jag vill förmedla till er. Att finna lugnet var det som behövdes, mer än så går ej att beskriva i ord.
Att se honom i en grön hage, lycklig av att få äta hur mycket han vill är en himla fin känsla. Och att få se honom galloppera fritt istället för att "trava som en travare gör" tillåmed i hagen, ja den känslan går ju inte att beskriva.
Jag vore egoistisk om jag ej kunnat ge david de liv han förtjänat. Det känns ungefär som att han varit millitär och tjänat för Sverige och att ta hand om en skadad soldat hans sista tid i livet, var det minsta jag kunde göra.
Men när dagen kom och han inte längre fanns i mitt liv så dog en liten del av mig också. Det sägs ju att tiden läker alla sår, men när det är äkta kärlek så läker inte såret. Man bara lär sig att leva med smärtan. Men jag vet, att den dagen då jag blir gammal och vandrar med Gud så kommer han finnas där. Jag kommer få se min soldat springa på de evigt gröna ängarna tillsammans med Herren. Och då jag ska se honom galloppera till mig istället för att trava.
Nästan varje gång vi är ute med bilen så vill ludvig fara till närmaste hage och se på hästar. " Vi måste köpa häst snart" Detta glädjer mig oerhört, men tanken på att ha häst igen, skrämmer mig. Jag kommer desperat att söka efter en kopia på lilla david. Men han var unik precis som alla andra här på jorden. Att hitta en till vän kan jag idag överväga. Men tanken på att finna en till så fin vän och veta, att en dag ska vi skiljas åt, får mig att backa. Men detta hör till livet. Varje början har ett slut, här på jorden. Men jag är inte längre rädd för den känslan. Hos herren vi en dag möts.
Men idag vet jag, att nästa häst vi köper kommer vara en tapper krigare, i hoppet om att någon skall se denne för den tappre krigare han/hon varit. En vän som söker lite kärlek i hoppet om att bli accepterad över att inte vara bäst. I mitt hjärta är man bäst om det är kärlek man ger och inte endast de "vackra stegen på banan och får fina priser". Tillsammans växer man, tillochmed häst och ägare, vän till vän.
"När man älskar någon finns dem i ens hjärta förevigt"
- Björnbröder
Denna video är då nästan 2 år gammal men det spelar ingen roll för de är bland de sista minnena jag har från David och de kan ingen ta ifrån mig.
Så här såg han ut när han kom till oss:
Det gör ont i mammahjärtat att se han så här.
________________________________________________________________
Ett litet budskap
Känns som ett litet budskap från herren. Kan inte undgå att skratta.
Gud har humor.
inredning
Det ska vara ljust och vitt, men färgglatt. Fin beskrivning, jajjamen!
Här kommer lite bilder hur det ser ut hos oss just nu...
Inte mycket att komma med
v41. Alla gravida som gått över, vet hur den känslan känns.
Nej jag har inte mycket spännande att komma med. Dagarna går så fruktansvärt långsamt. Snart har jag gått över 3 dagar. Hurra.
Om så vore, att jag kunde göra saker, iallafall gå runt kvarteret. Men neej. Tidigare idag gjorde jag ett desperat försök. (var så less på att sitta still så för några sekunder ville jag glömma foglossningen)
Efter att ha gått förbi brevlådan sa kroppen stopp men jag fortsatte, halvt springande. Ner för backen till tunneln (100m fr huset?) och där fick jag sedan sätta mig på gatan. Några cyklister for förbi och de måste ha sett väldigt roligt ut. En andfådd flodhäst sittandes på asfalten och böla för sig själv. Ja det var synd om mig! oboy vilken vacker syn de måste ha skådat. Efter att ha tagit mig upp på benen tog det sedan 25 min att gå hem. Kroppen sa nej, men där kunde ju inte jag sitta.
Nu däremot är jag halvt sängliggande. Well done.
På torsdag ska vi till barnmorskan om bebbe inte kommit ut. Och tar jag mig till barnmorskan ska jag begära hinnsvepning! Nu får det vara nog.
Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.
oh dear deer, u gotta love asos
Kritisk som jag är till att köpa kläder på internet, kommer nu här en hyllning till Asos. Oh my.
För en trogen klänning älskare är Asos rätta sidan för dig. BRA PRISER och det finns hur många klänningar som helst att köpa, året om, till vintage stuk. Love love love love.
Inte nog med det har UK inte samma mode som Sverige. Kort korta klänningar där man visar det mesta om vinden säger hej eller om du böjer dig ner. Nej för asos har blåssäkra klänningar där man kan gå utan leggings, för klänningarna räcker till knäna!
Ett plus till.
De går lika fort att beställa fr asos som att få hem ngt från nelly, om inte snabbare. De skriver ett datum när paketet ska vara framme (i brevlådan tillåmed!!) och varje gång har det kommit fram tidigare. Observera, vi bor i norrbotten (!)
om så ett plus till....
fri frakt, även till SV!
Idag kom 2 klänningar hem och som vanligt, hur fina som helst. De här 2 är bara nåågra av alla klänningar som kommer fr min favvis sida!
Varje början har ett slut
Med en hemsk foglossning de sista 5 månaderna gjorde det svårt att hänga med i vardagen/skolan men jag gav inte upp. Tanken på att missa en enda skoldag fick mig arg.
Och jag hade fast beslutat mig att bebis inte skulle komma innan studenten, och de gjorde hon/han inte heller.
Känner mig oerhört glad att allt gick så bra. Fick hyffsade betyg, Gick ut med 11 mvg, 9 vg och sen 5 g!
g i matte A och B, i idrott och i engelska A och B.
Med foglossning och enorm mage, med massa annat plugg och en trött gravidhjärna så lyckades jag på något underligt vis ta körkort också, helt plötsligt, med magen i vädret!
Lyckades göra ett bra projektarbete som jag är så nöjd med. Under någon månad var vi på Bergbacka demensboende, 10 ggr i cirka 5h/ gång på fritiden. Vi ville se om lite extra personal och tid med de dementa kunde göra skillnad, och såklart gjorde de det. Saknar dessa fina människor, både personal och boende för idag finns inte Bergbacka kvar. Alla är idag på olika ställen då kommunen valt att stänga ett boende som fått pris för bästa demensboende. Hur tänker dem?
Demens boenden är idag sällsynta. Med få platser och extra kompetens och erfarenhet just för dessa människor med dessa sjukdomar.
Vi fick iallafall förgylla deras vardag och jag minns så väl den dagen vi plockade bär tillsammans, det är en dag jag aldrig kommer att glömma, de var så lyckliga.
__________________________________________________________________
Med fina betyg på alla praktikplatser jag varit på under dessa år, gör att jag vet vad jag vill göra i framtiden.
Och min senaste praktikplats saknar jag oerhört mycket, där hade jag så roligt och fick lära mig så mycket nytt.
Men varje början har ett slut och även denna tid på Björknäs, som allt annat.
Med fina klasskamrater och lärare så är det en sorg i hjärtat att ta farväl, för den tiden kommer aldrig tillbaka och de är nu livet börjar.
Vart i världen skall nu livet föra mig, ludvig och vårat lilla knytte?
Vem vet.
14 juni
Och så var det 14 juni. De där måldatumet, som vi väntat på så länge. Ganska häftig känsla endå att nu är det klart, nu borde knyttet komma till världen när som helst och det kan inte dröja mer än 3 veckor till. (positiv i den desperata längtan)
Idag ska jag bland annat göra en receptbok. Samla våra recept och göra en fin bok av det, helt enkelt, haha. Sen ska jag nog äventyra mig med elin till lule och gå på pride festivalen. (kom ut bebis?!)
Dress every day like you're going to get murdered in those clothes.
Tiden går och nej, hon vill inte komma ut. Ludvig är idag i Vidsel på ett hemligt uppdrag, och de hade ju varit super spännande om hon ville komma ut samtidigt så hade det blivit ett litet äventyr för oss.
Men nej, nu är han påväg tillbaka och hon sparkar på lugnt där inne.
Börjar bli en aning less på att se alla dessa fina klänningar från ASOS (som jag fint samlat på mig under dessa månader men som jag ack inte kunnat använda). Men en trogen klänning-bärare löser problemet och bär klänningar ändå! Här ska inga mjukisbyxor få ta över.
Förresten så längtar jag efter att få sova på mage igen.
Min lilla hårhistoria
Att gå från svarthårig till blond utan att förstöra håret tar tid, TID! Och den långa tiden de tar måste man på något vis acceptera. Det finns inga genvägar och heller inga riktiga knep, när håret mår bra så gör håret som du vill, typ... haha!
Detta är från januari. Och sedan har jag slingat håret 2 ggr.
Så här såg det ut i maj:
Sen efter att ha haft i silvershampoo 2 ggr så såg det ut så här:
Är väldigt nöjd! Använder matrix silver shampoo ungefär 2-3ggr i veckan! Sen kan jag tipsa om Mood's pärlblond färg som jag har i för utväxten. Super fin färg som faktiskt tar bort utväxten utan att >bleka och sliter inte heller på håret. Färgen blir väldigt naturlig!
Det är okej nu
2 dagar kvar. Ja de är okej att hälsa på världen nu. Det är inte ens kul längre ju.
Nu är jag så tung och smärtan från ex foglossningen gör att jag tar mig från sängen till köket.
Jag är så uttråkad. Jag drömmer drömmar om att jag kan springa omkring igen och klättra i skogen med Ludvig, och förståss vårat knytte.
Men så vaknar man, fet och stel, skämt och sido.
Den 29e är det iaf vecka 42+0 och då sa barnmorskan att isåfall blir det igångsättning.
Men hallå, du skulle ju komma ut innan midsommar!
Musik fördiver tiden ganska bra, Mumford & Sons – I Will Wait
Jag ska försöka, jag lovar
Jag ska försöka skriva lite mer här, jag lovar. För jag har så mycket att skriva om. Men idag får de bli lite bilder, en sammanfattning, om vad jag haft för mig den senaste tiden.
