Jag har läst boken God natt Mr Tom (Goodnight Mr Tom) av Michelle Mangorian. Boken handlar om en liten pojke som heter William Beech. Vid 9års ålder bryter andra världskriget ut, Willie fick lämna sin mor och evakuerades från London som många andra barn. Han fick bo hos en gammal man, Tomas Oakley och hans hund Sammy i byn Weirworld.

Folket i byn ville inte att Mr Tom skulle ta hand om Willie, för alla vet att Tom inte tycker om barn. Men de var tvungna, det var för många barn som behövde folk att bo hos.
Men något är annorlunda med Willie känner Tom, han är lugn och väluppfostrad. Att komma till Tom blir en revolt, en smärre chock för lille Willie, för första gången i sitt liv blir han omhändertagen, han får möta trygga händer för första gången i sitt liv.
Det tag lång tid för Willie att vänja sig vid godheten, han är van att vara osynlig, vilket hans mamma ville att han skulle vara. Willie kunde varken läsa eller skriva, och prata gjorde han inte ofta.
Men för varje dag som gick växte Toms och Willies vänskap, de blev bästa vänner.
I boken får man lära känna Willies nya vän Zach som han tycker mycket om, man får se hur Willie växer varje dag som person, från att ha varit en tom pojke till ett barn som leker, precis som de andra barnen vid eken i skogen.
En dag så fick Mr Tom hem ett brev, från Williams mor. Hon skrev att hon var sjuk och ville att pojken skulle komma hem till London för ett tag. Motvilligt åker Willie hem redan nästa dag.
När han kommer hem ropade han med en osäker men hoppfull röst; ”Mamma! Mamma!”
Hans mamma bad honom att sticka där ifrån, hon kände knappt igen honom, och när hon gjorde det blev hon inte glad. Han får veta att han fått en lilla syster samma kväll och efter det blir Willie slagen av sin mor tills han svimmar. Han blir inlåst i en skrubb och när han vaknar kan han inte komma ut.
Efter 3 veckor och Tom inte hört ett knyst från sin lille vän börjar han bli orolig, han bestämmer sig för att resa till London för att se att allting är bra med Willie. Dessvärre finner han den lille pojken i skrubben, full av blåmärken och sår. I hans armar finner han en liten kropp, där ligger en liten baby, hans lilla syster, den lilla kroppen var mycket mager och skiftade i tonerna grått och blått. Den lilla babyn hade varit död i många dagar.
Tom tar med Willie hem efter en sjukhusvistelse och sedan får de veta att hans mamma begått självmord. Då känner Willie att han inte tillhör någon, tom igen.

”Och vad ska hända med mig nu?”
Tom tittade snabbt upp på honom.
”Jag ska adoptera dig.”
Willie blir lycklig, han känner att han äntligen fått en far, en fin far. Han kan återgå till de liv han levde hos Mr Tom och sakta börjar han komma på bättringsvägen. Inte nog med allt som hänt så strax efter han kommit <hem> till Weirworld får han veta att hans bäste vän Zack, har dött. Han tar hans bortgång mycket hårt. Sakta men säkert tar hans sig igenom det också.
Jag tycket att den här boken är mycket sorgsen, men stark och hoppfull. Trots allt som händer den lille pojken så jobbar han sig igenom det. Från att ha varit den pojke som en gång inte sagt ett ord, utan endast levt av kropp utan själ, till att ha blivit en pojke med hopp och ett litet leende på läpparna.
Jag tycker att man ska läsa boken för att det ger hopp, att ingenting är omöjligt, att det går att överleva sorgen, att det går att leva med det och >växa.
Boken är lättläst och det finns ingenting i boken som är ”svårt att förstå”, utan man läster snabbt igenom boken. Man får ett perspektiv på hur det kan vara för ett barn med trasig uppväxt, dvs krig osv.
Den sista meningen i boken är en mening som jag aldrig glömmer, och som talar för hela boken.
”Pappa”, upprepade Will med förvånad röst. ”Jag håller på att bli stor!”